Längtan... att bli ponny mamma
Om Ebba har fötts till att bli ryttare, ja det är min dröm, inte hennes...
Att jag alltid har velat bli "ponny mamma" är inget jag döljer.
Det vore helt fantastisk att få dela ett intresse som ligger mig så varmt om hjärtat (hästar) tilsammans med mina döttrar.
Tänk om jag själv hade fått haft de förutsättningarna som barn att ha en förälder som hade kunskap och viljan att kunna ge mig allt detta.
Ebba är mer eller mindre född i häst världen.
Under tiden hon befann sig i magen stod jag i ridhuset på kommunens ridskola och höll lektioner. När hon var 6 veckor gammal låg hon i vagnen på läktaren medans jag satt i sadeln. När hon blev stor nog att kunna sitta på en häst vart hon direkt uppjagad på hästryggen. När hon var 4 år gammal lät jag henne börja rida på ridskolan.
Hon grät!
När hon var ca 6 år gammal gav hon ridskolan en chans igen, hon grät fortfarande. Men inte av rädsla utan mer av prestationsångest.
Hade jag gjort henne livrädd för att misslyckas?
Jag är ingen person som nöjer mig med en travhäst,lunkandes i skogen.
Jag köper inte saker på Börjes. (Billig häst saks affär)
Och jag vill absolut inte göra ett dåligt eller halvdant jobb när det kommer till en häst.
Jag vill tävla. Jag vill träna. Jag vill leva med häst.
Ett år är 365 dagar och en häst kräver samtliga av dom.
Som häst intresserad förstår du, som utomstående kan du absolut inte förstå detta.
Jag älskar hästar och jag älskar mina barn.
När Lydia planerades så bestämde jag mig för att lägga ner häst livet helt och hållet. Pga många faktorer men främst för att jag inte ville vara borta ifrån barnen så mycket som det krävs med att ha en egen häst.
En häst i dagens läge skulle kosta mig minst 2-3 timmar om dagen bort från familjen och det är inget jag känner finns att ge.
Men jag saknar det. Varje dag. Varje minut.
Det känns som något har dött inombords.
M förstår mig. Men Hur ska vi få tiden att räcka till?
Den perfekta lösningen, egoistisk må vara men vore om tjejerna vart häst intresserade. Två flugor i en smäll.
Så jag håller fortfarande tummar och tår över att gnäggandet ska ska skära in i även deras hjärtan.
Drömma får väl alla göra?
Lugn bara Lugn, jag kommer aldrig tvinga dom till detta och de kommer få välja själva över vilken sport de vill utöva.
Just nu är iaf Ebba inne i ett Stim om att börja rida igen och hon kan sitta och titta ponny annonser på hästnet i flera timmar in dagen.
Det får mig att börja hoppas,
Som sagt detta är min längtan och min dröm.
Åh älskar hästar! Saknar det livet :(